är det bara jag?

Ibland har YouTube en liten egenhet. Det är helt omöjligt att kopiera ut hela embed-koden för att lägga in en video i bloggen. Markerar man hela koden och kopierar den får man ändå bara med en snutt. Jag har felsökt, det är inte blogger som felar, det är inte web-läsaren, det händer lite då och då, det händer på olika datorer. Det måste vara tuben.

Nåväl, sent igår skulle jag komplettera min postning om Norman Smith, den legendariske musikproducenten som avled förra veckan. Tuben jäklades hela tiden och tillslut gav jag upp... Så här är "the rest of the story":

Norman, eller Normal som John Lennon kallade honom hade en hel del duster med den excentriske Syd Barrett i studion. Ibland vann Barrett - ibland vann Smith. Han klippte bland annat ner (och bort) en del allt för långa friformsimprovisationer för att de bättre skulle passa radiolyssnarna och skivköparna. Smith uppmuntade Barrett att skriva sina klassiska pop-sånger istället för det mera instrumentala improvisationerna bandet spelade live på den tiden. "Dessa låtar passar utmärkt i en konserthall där publiken kan dansa - men hör de sådan musik i radion skulle de troligen spy".

Ett av tillfällena där Norman Smith vann första ronden och Syd Barrett den andra ronden var under inspelningen av Jugband Blues, den sista låt Barrett skrev som medlem i Pink Floyd. Norman förkastade Syd Barretts mellanspel i låten. Han vägrade honom använda den. I affekt lämnade Barrett studion och kom tillbaks med Frälsningsarméns blåsorkester. "Spela vad ni vill" beordrade Barrett dem. Norman gav upp och mixade in det i låten.

Pink Floyd, Jugband Blues. A Saucerful of Secrets 1968

---
Andra bloggar om: musik, norman smith, john lennon, syd barrett, pink floyd, död

mannen bakom det legendariska ljudet...

Den legendariska brittiske musikern, ljudtekninkern och skivproducenten Norman Smith, tekniker på The Beatles alla studioinspelningar från 1962 tills han blev befodrad till producent och fick ta sig an EMI:s nya, heta popgrupp Pink Floyd 1967 när de spelade in sin debutplatta The Piper At The Gates Of Dawn på Abbey Road avled häromdagen, 85 år gammal.

Pink Floyd - Lucifer Sam, magiskt gitarrspel av Syd Barrett, magiskt producerat av Norman Smith 1967.

Uppdatering: På grund av tekniskt missöde fortsätter berättelsen här!
---

Läs även andra bloggares åsikter om musik, beatles, pink floyd, död

samma men så olika...

Snudd på omöjligt att tänka sig att dessa två låtar är inspelade i samma session, men de är de... Inte nog med det, de har samma kompositör också, Syd Barrett.

Arnold Layne, Pink Floyds första singel. Här med en alternativ, opublicerad promofilm.


Interstellar Overdrive, här i en avkortad version (egentligen 16 minuter) från Peter Whiteheads halvdokumentär Tonite Let's All Make Love in London.

Denna, och mina tidigare blogposter om Syd Barrett hittar du HÄR.

Andra bloggar om: pink floyd, syd barrett, musik

dark globe

Satt och letade gamla videos på YouTube, hittade en riktig goding (tycker jag i alla fall). Ordentligt svårlyssnad för er som inte är invigda och härdade... Låten är Syd Barretts Dark Globe från LP'n The Madcap Laughs (1969) men i en osläppt körversion med flera sångpålägg av Barrett där Syd, Syd och Syd hade lite svårt att komma överens om hur sången ska vara.

För er som inte vet vem Syd Barrett är kan jag snabbt berätta att det var Pink Floyds första gitarrist och kreativa låtskrivare fram till våren 1968 då han fick sparken från bandet på grund av att han var svårt psykiskt sjuk och helt omöjlig att ha att göra med. Efter några försök till solokarriär under tidigt '70-tal drog han sig tillbaks och isolerade sig senare i sin mors radhus i Camebridge där han sedan bodde till sin död i juli 2006.

Bland bilderna som flimrar förbi framför ögonen finns det en det knyter sig i min mage varenda gång jag ser. Vid 1:37 kommer bilden på en fet och sjuk Syd Barrett med rakat huvud och rakade ögonbryn, tagen i Abbey Road-studion i juni 1975 när han plötsligt och oanmält klev in i studion samtidigt som hans forna bandkamrater spelade in Shine On You Crazy Diamond som en hyllning till sin saknade kamrat. Ingen av de övriga kände igen honom till en början och både Roger Waters(bas) och Richard Wright (keyboard) föll i tårar när de insåg att han som stog i studion och hoppade upp och ner samtidigt som han borstade tänderna var deras tidigare gitarrist och låtskrivare.

Mer värdelöst vetande kring denna låt: Roger Waters såg en tidig R.E.M konsert på Hammersmith Odeon. Han gick ner backstage och blev varmt välkomnad av alla utom Michael Stipe som satt med ryggen vänd mot honom. Sedan gick Michael upp på scenen och gjorde Syds 'Dark Globe [Wouldn't You Miss Me?]' a cappella som extranummer. R.E.M gav senare ut 'Dark Globe' på singel.

Tidigare bloggposter om Syd Barrett här och här. En hemsida jag gjorde om Syd Barrett för många år sedan finns här.


Andra bloggar om: syd barrett, pink floyd, musik

mera barrett...

Jag kan inte riktigt släppa tankarna på Syd Barrett. Under hösten 1967, strax efter hans lysande ögon hade förvandlats till "black holes in the sky" som hans kamrater senare skulle beskriva dem i Shine On You Crazy Diamond, skrev han några fruktansvärt utlämnande textrader i de sista låtarna han skrev åt Pink Floyd.

Bandets dåvarande producent Peter Jenner har beskrivit hur Barrett satt och tittade på sig själv när han skrev "Vegetable Man" som senare spelades in, men på de övrigas begäran inte togs med på den andra LP'n "A Saucerful Of Secrets" där Barrett bara medverkar fragmentariskt.

"And all the lot is what I got,
It's what I wear, it's what you see,
It must be me, it's what I am,
Vegetable man.

I've been looking all over the place for a place for me,
But it ain't anywhere, it just ain't anywhere.
Vegetable man, vegetable man,
He's the kind of person, you just gonna see him if you can,
Vegetable man"

Ur "Vegetable Man", 1967

Jenner kallar även texten i Jugband Blues (från A Saucerful Of Secrets) för den ultimata självdiagnosen i ett schizofrent tillstånd:

"It's awfully considerate of you to think of me here
And I'm much obliged to you for making it clear
That I'm not here."
.......
"And I'm grateful that you threw away my old shoes
And brought me here instead dressed in red
And I'm wondering who could be writing this song"

Ur "Jugband Blues", 1967

För att inte tala om "Scream Thy Last Scream Old Woman With A Cascet" som är en av de mest skruvade låtar jag har hört, den spelades som Pink Floyds tredje singel, men EMI vägrade ge ut den.

Både "Vegetable Man" och "Scream..." spelades in av BBC för en radiosändning, men de spelades inte på många år.

Andra bloggar om: syd barrett, pink floyd

shine on...

Till minne av Roger "Syd" Barrett 1946 - 2006

I dag var det sex månader sedan en av den brittiska musikhistoriens mest legendariska profiler avled i sviterna av obehandlad diabetes. Syd Barrett, mannen som var hjärnan bakom tidiga Pink Floyd, gruppen han spelade in en och en halv lp med innan han fick sparken våren 1968 på grund av psykisk sjukdom och kraftigt drogande, bara ett år efter gruppens stora genombrott med en mycket brittisk poplåt som handlade om Arnold Layne, en trasvestit som stal underkläder från tvättlinorna hemma i Camebridge.

Stora kända artister som bland annat David Bowie har berättat hur viktg inspiration Barretts musik var för dem, Bowie såg Pink Floyd live flera gånger på Marquee och han och hans kompis Marc Bolan bestämde sig för att verkligen satsa på sin musik och bli stora rockstjärnor dom också. Bowie döpte sitt band till Arnold Corns efter Barretts singel-låt Arnold Layne.

Efter Pink Floyd lyckades Barrett med stor möda och mycket hjälp från sina tidigare bandkompisar spela in två kultförklarade soloplattor där, i skarven mellan sextio- och sjuttiotal, mycket skör, drogad, sårad men ofta blixtrande briljant med låtar som skildrar en människa i djup kris, på väg att falla i bitar, troligen väldigt psykotisk men framförallt väldigt annorlunda och unik. Ett par år senare gled han bort från popvärlden, vandrade hem från London till Camebridge där han flyttade in i sin mors källare och spikade igen fönstren för att hålla sig osynlig, borta och ifred från de fans som tillockmed försökte tälta på deras tomt för att få en skymt av deras hjälte.

De sista 35 åren av sitt liv lyckades han hålla sig undan, anonym, med sin syster och resten av familjen som enda vänner. Barrett ville inte titta tillbaks till sitt popstjärneliv och ville inte ha någon kontakt med sina gamla vänner från den tiden. Minnena var för svåra...

Av en helt annan anledning har jag det sista halvåret flera gånger kommit på mig själv när jag har gått och nynnat på Late Night med sina textrader som egentligen är för långa för melodin, så att man får pressa in dom med knorr på något konstigt sätt för att lyckas...

LATE NIGHT

When I woke up today
and you weren't there to play
then I wanted to be with you
when you showed me your eyes
whispered love at the skies
then I wanted to stay with you
inside me I feel alone and unreal
and the way you kiss will always be
a very special thing to me...

When I lay still at night seeing
stars high and light
then I wanted to be with you
when the rooftops shone dark
all alone (I) saw a spark
spark of love just to stay with you
inside me I feel alone and unreal
and the way you kiss will always be
a very special thing to me...

If I mention your name
turn around on a chain
then the sky opens out for you
when we grew very tall
when I saw you so small
then I wanted to stay with you
inside me I feel alone and unreal
and the way you kiss will always be
a very special thing to me...

Syd Barrett 1970, från LP'n "the Madcap Laughs"

Länktips: Syd-Barrett.sidan.nu

Andra bloggar om: syd barrett, pink floyd