prenumerera på flödetshine on...
Till minne av Roger "Syd" Barrett 1946 - 2006
I dag var det sex månader sedan en av den brittiska musikhistoriens mest legendariska profiler avled i sviterna av obehandlad diabetes. Syd Barrett, mannen som var hjärnan bakom tidiga Pink Floyd, gruppen han spelade in en och en halv lp med innan han fick sparken våren 1968 på grund av psykisk sjukdom och kraftigt drogande, bara ett år efter gruppens stora genombrott med en mycket brittisk poplåt som handlade om Arnold Layne, en trasvestit som stal underkläder från tvättlinorna hemma i Camebridge.
Stora kända artister som bland annat David Bowie har berättat hur viktg inspiration Barretts musik var för dem, Bowie såg Pink Floyd live flera gånger på Marquee och han och hans kompis Marc Bolan bestämde sig för att verkligen satsa på sin musik och bli stora rockstjärnor dom också. Bowie döpte sitt band till Arnold Corns efter Barretts singel-låt Arnold Layne.
Efter Pink Floyd lyckades Barrett med stor möda och mycket hjälp från sina tidigare bandkompisar spela in två kultförklarade soloplattor där, i skarven mellan sextio- och sjuttiotal, mycket skör, drogad, sårad men ofta blixtrande briljant med låtar som skildrar en människa i djup kris, på väg att falla i bitar, troligen väldigt psykotisk men framförallt väldigt annorlunda och unik. Ett par år senare gled han bort från popvärlden, vandrade hem från London till Camebridge där han flyttade in i sin mors källare och spikade igen fönstren för att hålla sig osynlig, borta och ifred från de fans som tillockmed försökte tälta på deras tomt för att få en skymt av deras hjälte.
De sista 35 åren av sitt liv lyckades han hålla sig undan, anonym, med sin syster och resten av familjen som enda vänner. Barrett ville inte titta tillbaks till sitt popstjärneliv och ville inte ha någon kontakt med sina gamla vänner från den tiden. Minnena var för svåra...
Av en helt annan anledning har jag det sista halvåret flera gånger kommit på mig själv när jag har gått och nynnat på Late Night med sina textrader som egentligen är för långa för melodin, så att man får pressa in dom med knorr på något konstigt sätt för att lyckas...
Efter Pink Floyd lyckades Barrett med stor möda och mycket hjälp från sina tidigare bandkompisar spela in två kultförklarade soloplattor där, i skarven mellan sextio- och sjuttiotal, mycket skör, drogad, sårad men ofta blixtrande briljant med låtar som skildrar en människa i djup kris, på väg att falla i bitar, troligen väldigt psykotisk men framförallt väldigt annorlunda och unik. Ett par år senare gled han bort från popvärlden, vandrade hem från London till Camebridge där han flyttade in i sin mors källare och spikade igen fönstren för att hålla sig osynlig, borta och ifred från de fans som tillockmed försökte tälta på deras tomt för att få en skymt av deras hjälte.
De sista 35 åren av sitt liv lyckades han hålla sig undan, anonym, med sin syster och resten av familjen som enda vänner. Barrett ville inte titta tillbaks till sitt popstjärneliv och ville inte ha någon kontakt med sina gamla vänner från den tiden. Minnena var för svåra...
Av en helt annan anledning har jag det sista halvåret flera gånger kommit på mig själv när jag har gått och nynnat på Late Night med sina textrader som egentligen är för långa för melodin, så att man får pressa in dom med knorr på något konstigt sätt för att lyckas...
LATE NIGHT
When I woke up today
and you weren't there to play
then I wanted to be with you
when you showed me your eyes
whispered love at the skies
then I wanted to stay with you
inside me I feel alone and unreal
and the way you kiss will always be
a very special thing to me...
When I lay still at night seeing
stars high and light
then I wanted to be with you
when the rooftops shone dark
all alone (I) saw a spark
spark of love just to stay with you
inside me I feel alone and unreal
and the way you kiss will always be
a very special thing to me...
If I mention your name
turn around on a chain
then the sky opens out for you
when we grew very tall
when I saw you so small
then I wanted to stay with you
inside me I feel alone and unreal
and the way you kiss will always be
a very special thing to me...
When I woke up today
and you weren't there to play
then I wanted to be with you
when you showed me your eyes
whispered love at the skies
then I wanted to stay with you
inside me I feel alone and unreal
and the way you kiss will always be
a very special thing to me...
When I lay still at night seeing
stars high and light
then I wanted to be with you
when the rooftops shone dark
all alone (I) saw a spark
spark of love just to stay with you
inside me I feel alone and unreal
and the way you kiss will always be
a very special thing to me...
If I mention your name
turn around on a chain
then the sky opens out for you
when we grew very tall
when I saw you so small
then I wanted to stay with you
inside me I feel alone and unreal
and the way you kiss will always be
a very special thing to me...
Syd Barrett 1970, från LP'n "the Madcap Laughs"
Andra bloggar om: syd barrett, pink floyd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar