söndag morgon

Måste testa den nya funktionen i blogger, schemalagd publicering. Detta inlägg skrev jag på fredag kväll, men det passar så bra att inleda en söndag med. En himla skön låt att starta söndagen med. Publicerar detta kl 08:00 medans jag ligger kvar i sängen och sover...

Sunday Morning
Velvet Underground with Nico
1966

Låten skrevs just en söndag morgon, som den sista låten att fylla ut Velvet Undergrounds debut-LP med. Den skrevs ursprungligen för att sjungas av Nico, men i sista stund bestämde sig Lou Reed för att sjunga istället och Nico sjöng istället bakgrundssången ^[1].


---
Läs även andra bloggares åsikter om blogger, söndag, morgon, velvet underground, nico

en gammal nära-döden-upplevelse

För några år sedan såg jag en engelsk punkdokumentär, och hajade till vid ett inslag. Hoppsan, där var jag... på den konserten. Nu kom jag att tänka på den igen när jag såg den nya reklamfilmen för KPA pension. Jag letade rätt på dokumentären och klippte ut inslaget. I en sällsynt kombination av extrem bloggtorka och stor tidsbrist har det dock tagit många dagar att färdigställa denna bloggpost.


Året var 1979, platsen London, jag var 15-16 år och tillsammans med några kompisar var vi i London för att "göra stan" och kolla på musik. Punken blommade för fullt och vi hann med en hel del oförglömliga konserter. Ett av de ögonblick jag aldrig kommer att glömma var Sham 69 på deras avskedskonsert i London.

Sham 69, Last stand, Rainbow Theatre, London 1979.

Sham 69 hade stora problem med bråk på sina konserter i England. Gruppen drog en väldigt blandad publik - punkare, skinheads, vänsteraktiv arbetarklass och högerliberala. Bråk var vardagsmat på deras konserter och 1979 fick de nog och tänkte kasta in handduken. Deras Last Stand i London blev inget undantag. Jag och mina kompisar hade blivit varnade, på snudd av idiotförklarade av Londonpunkarna att gå dit. Men det gjorde vi, gick dit alltså. Lokalen invaderades av 200 skinheads och stora slagsmål mellan punkare och skinheads bröt ut. Flaskor kastades på scenen och sångaren Jimmy Pursey stog på knä på scengolvet och bönade och bad publiken att behärska sig. I samma ögonblick som skinheadsen invaderade scenen och järnridån släpptes ner flydde vi genom nödutgången och mötte ett femtiotal poliser med hjälm, sköldar och höjda batonger som rusade in.

Det var inte den enda konserten på den resan som vi fick fly ifrån. På ett annat ställe, en annan konsert försvann plötsligt hälften av publiken ut mitt i spelningen, ut på gatan för att göra upp. När de började slåss inne i lokalen försvann vi genom nödutgången - ut på en mörk bakgård.

Sham 69 då, nej, det blev inte deras sista spelning - dock den sista i London. Bandet fortsatte att spela och ett halvår senare fick jag möjlighet att se dem igen, på hemmaplan.

---

Läs även andra bloggares åsikter om musik, punk, punkare, skinheads, london

guitar hero after work

Det har varit en hektisk vecka som närmar sig sitt slut. I måndags var jag på någon form av after-work-hemma-hos. Guitar Hero III plockades fram och jag insåg snabbt att jag var totalt talanglös på det spelet. Provade flera olika låtar men resultatet blev lika nerslående varje gång - lyckades inte ens fullborda en halv låt innan det blev game over. Alla i sällskapet klådde mig rejält. Till mitt försvar hade jag att jag är en gammal avdankad punkbasist. Hursomhelst, efter ett par öl hittade jag Sex Pistols gamla Anarchy in the U.K i låtlistan och jag blev tvungen att testa en sista gång. Den låten satte jag klockrent - inga större problem alls...

Sex Pistols, Anarchy in the U.K, 1976.

---
Läs även andra bloggares åsikter om spel, guitar hero, sex pistols

den gamla bluestrummisen

The Prime Movers, en vit amerikansk bluesgrupp från mitten av sextiotalet som aldrig blev stora och kända, de spelade inte ens in en skiva, hur kan de ha kultstatus nu och återfinnas på YouTube?

Svaret sitter bakom trummorna. Den då 18-19-årige James Newell Osterberg jr, som femtonåring trummis i rockgruppen The Iguanas skulle ett par år senare, efter att ha mellanlandat i Chicago för att lära sig mer om blues lägga ifrån sig trumpinnarna, deklarera att endast svarta musiker borde få spela blues och istället bilda rockgruppen The Psycadelical Stooges (senare The Stooges) tillsammans med bröderna Ron och Scott Asheton. James tog i denna vända artistnamnet Iggy Stooge vilket senare blev Iggy Pop.

Let me make it clear that Iggy was a GREAT drummer. He worked hard at his drumming and practiced until he got it right, like learning to do the 'double shuffle', something he learned from the great Sam Lay. It took him weeks, but he got it down cold.

Michael Erlewine. Lead Singer, harmonica

---
Läs även andra bloggares åsikter om blues, rock, musik, trummor, iggy pop

röstfiske (uppdaterat)

En av mina stamgäster, Den Tatuerade Mamman har en skäggig, hårdrockande make. Den tatuerade hustrun vill nu att alla i hela sverige röstar på den skäggige makens band Crummie med låten Gold Blade.

Låten ligger som bubblare på P4 Sörmlands topp-5 lista och finns även på YouTube.

Själv sitter jag bakom en skottsäker, vattentät brandvägg just nu och kan varken titta på eller lyssna till den skäggiga gubben. Kollar ikväll!

Uppdatering: Låten är ju klart bra, såg att den kom på 3:e plats. Kolla in hos den tatuerade mamman, hon har ett par till riktigt sjyssta låtar där i ett inlägg!

---
Läs även andra bloggares åsikter om musik

bråk om vem som skrev låten...

Vem som skrev A Whiter Shade Of Pale har blivit en segdragen rättstvist. Procol Harums sångare Gary Brooker har stått som kompositör tillsammans med poeten Keith Reid tills en brittisk domstol gav organisten Matthew Fisher 40 % av kakan för några år sedan. Nu har Londons High Court slagit fast att hans karaktäristiska orgelslinga inte räcker att göra honom till medkompositör.

Fisher överväger nu att överklaga till landets högsta rättsliga instans, laglorderna i överhuset i brittisk parlamentet.

Vem som egentligen skrev låten? Bach, Johann Sebastian Bach skrev den...

J.S Bach, Orchestral Suite No. 3 in D major. Okej, det är ju inte till punkt och pricka samma låt, men jäkligt nära.

är det bara jag?

Ibland har YouTube en liten egenhet. Det är helt omöjligt att kopiera ut hela embed-koden för att lägga in en video i bloggen. Markerar man hela koden och kopierar den får man ändå bara med en snutt. Jag har felsökt, det är inte blogger som felar, det är inte web-läsaren, det händer lite då och då, det händer på olika datorer. Det måste vara tuben.

Nåväl, sent igår skulle jag komplettera min postning om Norman Smith, den legendariske musikproducenten som avled förra veckan. Tuben jäklades hela tiden och tillslut gav jag upp... Så här är "the rest of the story":

Norman, eller Normal som John Lennon kallade honom hade en hel del duster med den excentriske Syd Barrett i studion. Ibland vann Barrett - ibland vann Smith. Han klippte bland annat ner (och bort) en del allt för långa friformsimprovisationer för att de bättre skulle passa radiolyssnarna och skivköparna. Smith uppmuntade Barrett att skriva sina klassiska pop-sånger istället för det mera instrumentala improvisationerna bandet spelade live på den tiden. "Dessa låtar passar utmärkt i en konserthall där publiken kan dansa - men hör de sådan musik i radion skulle de troligen spy".

Ett av tillfällena där Norman Smith vann första ronden och Syd Barrett den andra ronden var under inspelningen av Jugband Blues, den sista låt Barrett skrev som medlem i Pink Floyd. Norman förkastade Syd Barretts mellanspel i låten. Han vägrade honom använda den. I affekt lämnade Barrett studion och kom tillbaks med Frälsningsarméns blåsorkester. "Spela vad ni vill" beordrade Barrett dem. Norman gav upp och mixade in det i låten.

Pink Floyd, Jugband Blues. A Saucerful of Secrets 1968

---
Andra bloggar om: musik, norman smith, john lennon, syd barrett, pink floyd, död

mannen bakom det legendariska ljudet...

Den legendariska brittiske musikern, ljudtekninkern och skivproducenten Norman Smith, tekniker på The Beatles alla studioinspelningar från 1962 tills han blev befodrad till producent och fick ta sig an EMI:s nya, heta popgrupp Pink Floyd 1967 när de spelade in sin debutplatta The Piper At The Gates Of Dawn på Abbey Road avled häromdagen, 85 år gammal.

Pink Floyd - Lucifer Sam, magiskt gitarrspel av Syd Barrett, magiskt producerat av Norman Smith 1967.

Uppdatering: På grund av tekniskt missöde fortsätter berättelsen här!
---

Läs även andra bloggares åsikter om musik, beatles, pink floyd, död

en snabbis...

Surfade förbi nfavm och såg på pausfilm. Riktigt häftig - kolla själva får ni se.

Gick vidare på tuben och hittade flera på samma tema. Fastnade verkligen för denna...

Tre minuter... man hinner inte ens röka en cig på tre minuter.

---
Läs även andra bloggares åsikter om konst, snabbt, jimi hendrix

bra 70-tal...

De senaste dagarna har jag kräkts mig genom bloggosfären. Vissa gånger har jag pallat fem sekunder, inte längre. Jag är själv medskyldig. Det handlar förståss om Mymlans utmaning att kora den slemmigaste 80-talslåten.

För att befria mig från alla hemska upplevelser har jag grävt ner mig i tuben, långt ner i YouTubes mörka djup har jag fyndat och njutit.

Nu utmanar jag bloggosfären att vaska fram höjdarna från sjuttiotalet. Jag skickar tillbaks utmaningen åt det håll det slemmiga åttiotalet kom ifrån. Johnny - du utmanade mig, och Mymlan, du fick oss att gräva i sörjan. Sätt igång och fiska fram gulkornen från sjuttiotalet i stället... Maria, du får åka med nu också, för jag litar på din musiksmak. Ni andra, alla ni andra får hjälpa till ni också!

Mitt bidrag? Iggy kanske. The Passenger är en superhöjdare men den grävde jag fram i förrförra inlägget. Bowie? Mmmmm, kanske... mycket bra kom därifrån, hela Ziggy Stardustplattan skulle kunna lämnas som bidrag. Sjuttiotalspunken? Ja, för mig skulle det gå bra men den är kanske för svår för den breda massan. Mitt förra inlägg, Iggy Pop i kort-kort och strumpeband fick mig osökt att tänka på en annan av sjuttiotalets storheter...

New York Dolls, Personality Crisis, 1973

David Johansen på sång, gitarristena Johnny Thunders och Sylvain Sylvain, basisten Arthur "Killer" Kane och trummisen Billy Murcia fick tillsammans med andra amerikanska band som Velvet Underground och Iggy and the Stooges en hel generation att hänga på sig instrumenten.

---
Läs även andra bloggares åsikter om sjuttiotal, 70-tal, utmaningar, musik

motvikten

Som kraftig motvikt till det sliskigt slemmiga 1980-talet som slemmar omkring i bloggosfären bjuder jag på en repris från det hårda, skramliga 1978, blev så glad för jag hittade ett klipp av denna som inte var avklippt på slutet. Grymt bra.

Singin la la la la la-la-la la
La la la la la-la-la la
La la la la la-la-la la
la-la

---
Andra bloggar om: iggy pop, musik

en slemmig musikutmaning

Nu haglar utmaningarna tätt! Jag har blivit utmanad att vara med att kora "slemmigaste 80-talslåten"! När jag först såg rubriken i min knuff-mojäng här på högersidan tänkte jag -"hjälp, jag som var allergisk mot slemmiga låtar redan på 80-talet, jag kan ju inga slemmiga 80-talslåtar".

Sant, men nästan bara nästan sant. Som gammal (på den tiden ung) punkare var slemmig musik det stora hatobjektet. Så, jag blundade, lutade mig tillbaks och försökte minnas vad jag nästan kräktes av att höra...

Duran Duran - Girls on film, 1981. Musiken är som kräkmedel men av någon anledning sneglade jag väl på musikvideon (här i ocensurerad version) på MTV.

Utmaningen kastas snabbt vidare till maria, nfavm, c v. tijaax och lilla blå... No hard feelings om någon av dessa tycker detta är för slemmigt att befatta sig med!

Uppdaterat : Ser nu att Johnny redan har gett Maria detta uppdrag!

---

Lekledaren här är Mymlan och hon kommer att sammanställa alla bidrag som hamnar i hennes kommentarfält.
---
Andra bloggar om: musik, utmaningar

pausmusik...

Här är det kalas i dagarna tre... Bloggen får vila några timmar till så jag bjuder på lite pausmusik under tiden. Riktig musik, helt utan kopplingar till "skrällar" i musikfestivalen.

MC5, Motor City Five, kvintetten från samma håla som Iggy Pop - Ann Arbor som tillsammaans med Iggy under slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet lade mycket av grunden till det som senare skulle bli punk.

---
Läs även andra bloggares åsikter om mc5, musik, youtube

idag är det...

Idag är det "The Pete Townshend-Day" enligt Maria.

Ett mycket bra initiativ enligt mig!




uppdaterad: Denna bloggpost är härmed illustrerad!
---
Läs även andra bloggares åsikter om musik, the who, länktips, bloggtips

en indisk thriller...

Jag tar en till på samma tema som föregående bloggpost innan jag greppar spackeln och målarrollern och försvinner in i renoveringsvärlden...

---
Läs även andra bloggares åsikter om musik, humor, indien, michael jackson, översättningar

naughty naughty...

Underbara engelska översättningar av obegripliga, indiska sånger...

Naughty Naughty


Indian Nipple Song

Tack lilla blå för att du fick mig sätta frukostkaffet i halsen av skratt... Som hon skrev; "Det finns risk för att ni nynnar på bröstvårtesången hela helgen. Men det kanske inte är helt fel?"


---
Läs även andra bloggares åsikter om musik, översättningar, humor, bröst, bröstvårtor, länktips, indien

what walks on two feet and looks like a goat?

Maria skrev en notis om att starta getfarm. Jag läste och började nynna på Screamin' Jay Hawkins 50 år gamla goding "Yellow Coat", Så konstigt fungerar min hjärna ibland.

A forty gallon hat
And some polka-dot shoes.
Tomato pickin' onion juice
To drive away my blues.
A bright red leather suit,
A trip in a motorboat,
And the strike I caused on the waterfront
When I fell outta my yellow coat.

Hey now, stick with it.
Aw baby don't quit it.
You know you're bound to git it.
Yes sir, made outta goat skin, foreskin
And layin' out in milk and gin.

The people quit the scene
Like the devil was loose.
The clouds turned green
And let down lemon juice.
What walks on two feet
And looks like a goat?
That crazy Screamin' Jay
In a bright yellow coat.

Hey now, stick with it.
Baby, baby don'tcha quit it.
Aw you're bound to git it.
Yes sir, made outta goat skin, foreskin
And layin' out in milk and gin.

I took a plane out midwest
To see my Uncle Joe.
We ran into some real bad weather,
Ice, rain and snow.
Fifty million bulldogs
Twenty mountain goats,
All gathered 'round at sundown
To see my yellow coat.

Hey now, stick with it.
No, no, no, no don'tcha dare quit it.
Hey, you're bound to git it.
Made outta goat skin, foreskin
And layin' out in milk and gin.

(I ie kan man behöva klicka på knappen två gånger för att få låten att starta, och det behövs flash-player i datorn)

---
Läs även andra bloggares åsikter om jay hawkins, musik, blues, get, getter

julmusik, del 3...

Ramones - Merry Christmas (I dont want to fight tonight) - 1989

---
Läs även andra bloggares åsikter om jul, musik, ramones

en gammal klassiker...

---
Läs även andra bloggares åsikter om musik, youtube

white christmas

En underbart vacker version av

White Christmas

med

Bob Marley
and the
Wailers.

Inspelad någon gång i mitten av 60-talet, medan Bob Marley & The Wailers fortfarande var en jamaicansk sånggrupp och reggaen inte uppfunnen ännu...

(I ie kan man behöva klicka på knappen två gånger för att få låten att starta, och det behövs flash-player i datorn)

---
Andra bloggar om: musik, bob marley, reggae, jul